När veckan lider mot sitt slut och fredagen nalkas känns det verkligen som en stor befrielse. Äntligen får kroppen och sinnet vila efter en stressad vecka. Men vad händer? Jo, på helgen måste vi ta itu med saker vi inte hunnit med under veckan: tvätta, städa, ta in ved, handla, klippa gräset, skotta snön, umgås med familjen o.s.v. Helt plötsligt räcker inte helgens två dagar till för någon vila. Vi blir ett lätt offer för vår nya folksjukdom: utbrändhet. Hinner vi med vårt kristna liv utanpå allt detta eller får Gud komma i andra hand?
Bibeln talar om att sätta värde på dem som har det tyngsta arbetet ibland oss, som står i spetsen och vägleder oss. Vi har många gånger stora krav på våra pastorer, att de ska orka i ur och skur. Men hur ska de kunna detta om vi själv inte orkar? De är trots allt bara vanliga enkla människor precis som du och jag. Om vi inte finns där och stöttar våra pastorer hur orkar de då? Hur ska de orka ge och ge utan att få något tillbaka?
En pastor är som en pilspets. Den är vass och klyver vinden där den flyger fram. För att spetsen över huvudtaget ska vara brukbar krävs ett skaft som ger spetsen stabilitet och dess flygegenskaper. Skaftet är församlingen som tillsammans med pilspetsen (pastorn) bildar en brukbar pil. När Herren Jesus spänner sin stora båge ger Han pilen kraft, funktion och duglighet. När pilspetsen någon gång blir slö är vi där med våra böner, vårt stöd och gör den vass igen. I sin tur lyfter en vass spets ett sargat skaft.
Med bön kan vi lyfta upp ett brustet hjärta och en sargad själ. En sliten kropp kan åter få sin glans. Bed för våra pastorer. En slö spets är inte längre speciellt effektiv! Bed och bär också varandras bördor.
Visa kärlek. Släck inte anden. 1 Thess 5:12-22.