Jag har många gånger fått höra av mina svensklärare att jag är duktig på att uttrycka mig, men när jag, på en förmiddagsgudstjänst, fick i uppgift att berätta om ungdomsmötet vi hade i bönhuset, Gottne, den 29 oktober, måste jag erkänna att orden inte riktigt räckte till. Hur ska jag kunna förklara stämningen som vi upplevde? Går det att beskriva en atmosfär som bara Gud kan skapa?
Mötet inleddes med en lovsångsdans, framförd i högt tempo och med säker skicklighet. Dansen, som är en helt ny programpunkt på våra ungdomsmöten, uppskattades väldigt mycket och återkom också en gång senare under kvällen. Då med en lugnare låt, där de dansade med ljus i händerna. Kvällen fortsatte efter den första lovsångsdansen med att mötesledaren, som denna gång var Joel Andersson, hälsade alla välkomna. Lovsångsteamet, lika bra som alltid, tog vid en stund, innan dramagruppen spelade upp ett, enligt mig och många andra, väldigt gripande drama. Ett allvarligt drama, som kort sammanfattat, handlade om att Jesus blir sårad när vi ser ner på oss själva och när vi säger att vi inte duger, vilket också predikan handlade om. Temat och den ”röda tråden” som löpte genom hela mötet var att varje människa är unik och att vi duger precis som vi är, som Gud skapat oss. Så, efter en kort predikan inbjöds det till förbön medan lovsångsteamet spelade ett antal sånger. Många gick också fram till vårt ”bönealtare”, format som ett stort hjärta, där ljus tändes för varje böneämne. Efter en stund med lovsång och tillbedjan, avslutades mötet och alla välkomnades in i serveringsrummet för gott fika. En eloge till de ljud- och bild ansvariga, som såg till att det inte blev någon rundgång under hela mötet och som fixade med lovsångstexterna som syntes på väggen!
Det enda negativa som sades om mötet, var att det inte höll på ett par timmar till, vilket jag kan hålla med om, för det var en helt otrolig stämning.
Att Gud stod i centrum och att Han fanns med under mötet, råder det ingen tvekan om. Jag kan bara säga som många andra sagt: Att det nog inte var någon som gick därifrån oberörd.
/Annica Viklund