Det startade för nio år sedan att vi gick ihop i en kyrkolokal. Egentligen såddes fröet ännu längre tillbaka i tiden. En del har alltid tyckt att vi är ett folk som ska åt samma håll och därför har inte församlingsstaketen hindrat dem.
Om resan är som ett skidspår som vi färdas på, vet vi att det krävs de som går före och spårar. Terrängen kan vara både jobbig och farlig. Ibland klibbar skidorna igen totalt för vallan har varit fel. Att åka upp var sitt spår när man är på väg till samma mål verkar ju inte så smart. Men ibland skiner solen, vädret är underbart och att ta en fika tillsammans samt dela gemenskapen känns underbart.
Tillsammans kan vi molnfria dagar skåda mot målet. Vissa dagar är sikten minimal, spåret har drivit igen och uppförsbackarna är alldeles för många. Finns det någon egentlig anledning att köra i seperata spår? Tror inte det. Att dela skidspår innebär att man hjälps åt att spåra. Backarna finns där även då och snöstormen kan vara lika besvärlig men vi gör det tillsammans och hjälps åt. När någon blir trött längst fram i spåret byts spåraren ut av de som åker längre bak och är mera utvilade.
Vi får hjälpas åt att hitta rätta vallan och att brättet på skidorna går åt rätt håll. 2013 blir ett spännande år för den gemensamma resan, för det är ett spår som gäller.
/Lasse C
