Vi är en vanlig familj. Vi kör Volvo, vi äter tacos varje fredag och vi handlar på ICA. Veckorna fylls med skola och jobb. Helgerna består av gudstjänster och umgänge med släkt och vänner. Vårt liv rullade på som det skulle och vi trodde aldrig att det skulle hända något som kunde ändra dess riktning.
5 februari 2012, 30 minusgrader, klarblå himmel och gnistrande vit snö. Vilken dag! 08.00 föräldrarna åker in till Örnsköldsvik för att handla. Alla barnen och deras kusin sover. 08.45 vår äldste son hör ett ljud som han inte känner igen. ”Blåser det eller brinner det?”. Han tittade ut ur fönstret och konstaterade att det inte blåste. Sedan gick han ut till hallen på övervåningen och såg att det brann i taket vid skorstenen. Han ropade att det brann och sa sedan till den äldre systern ”ring till pappa och stäng av värmepannan”. Sedan sprang han och hämtade brandsläckaren och försökte släcka elden men upptäckte att hela vinden brann. Alla väcktes och vi larmade 112. När barnen kom ut på gården såg de bolmade rök ifrån hela taket.
08.55 de ovetande föräldrarna får ett telefonsamtal om att huset brinner. Var är barnen? Lever de? I panikens stund får de på avstånd syn på rökpelaren från huset. Till deras lättnad står alla barn, iklädda pyjamas, på gården när de kör in på nedfarten. Nu har även grannarna kommit för att hjälpa. Vi lyckades hämta några saker och en granne såg till att vi fick någonstans att ta vägen.
Brandmännen jobbade febrilt med att släcka elden. Men huset gick inte att räddas.
11.00 huset var helt nedbrunnet.
Hela familjen infinner sig i en stor bubbla bortom vår verklighet, och vi behövde människor som ledde oss i allt vi behövde göra. Vi hade ingen egen kraft kvar att ens ta beslutet om vi skulle äta lunch. Det som har hjälpt oss igenom det här är vår släkt, by och församling. Att Guds kärlek kan visas genom människor blev väldigt konkret och ordet kärlek fick en helt ny innerbörd. Tack vare förböner och att vi kunde lägga allt i Guds händer med bearbetning, planering och vardagslivet har vi på ett fantastiskt sätt sett Guds omsorg om oss och vår familj. Vi kände att det var han som höll i pennan när vårt nya hus ritades. Vi kände att det var han som valde byggföretag. Vi kände att det var han som gav oss en väg tillbaka till skratt. Vi känner också att detta har svetsat samman vår familj och gett oss förståelse av vikten att ha varandra. När det händer oförutsägbara händelser så är det tron som blir ens trygghet. För den kommer aldrig ta någon oförutsägbar riktning och aldrig lämna oss. Vi hoppas att du som läser det här förstår att det är en stor trygghet att få ha Jesus som grund i sitt liv. När man tappar fotfästet finns det någon som bär så att vi inte faller och hjälper oss vidare. Tack Jesus för det som du har gjort för oss. Tack för vår församling. Tack för vår familj och Tack för vårt nya hus.
Maria Lindqvist