Nyligen frågade en person mig? Skulle du vara kristen om du inte var uppväxt i ett kristet hem? Mitt svar skulle bli ja om jag fick samma möte med Jesus som när jag var 15 år.
Bakgrunden är att jag är uppväxt i en familj, en släkt som är kristna som tror på Jesus. Mina föräldrar har bett ”Gud som haver” med mig så länge jag kan minnas.
Men i tonåren så var det självklara inte självklart längre när klasskompisar började ifrågasätta, och lärare ge en annan bild än bibeln. Majoriteten valde en annan livstil med fest och alkohol med hårda ord. Där stod jag vilsen, skulle jag hålla fast vid min tro eller inte ? Det som höll mig kvar var ett bra kompisgäng i kyrkan. Men hur länge skulle detta hålla kvar mig?
Vi åkte på ett läger och där blev vi utmanade att släppa in Jesus i våra liv. Jag funderade för mig själv om jag gjort det, jag hade ju alltid trott på Gud, bett till Gud, men hade jag gett honom mitt liv? Hade jag sagt åt honom att han var välkommen in i mitt liv? Så där på ett berg utanför Skellefteå så bad jag en enkel bön till Jesus och med en gång fylldes jag av värme. Jag mötte Jesus inte i form av en fysisk person, men i ett inre möte. Ett möte på insidan som var så konkret att jag skakade av välbehag ända ut i finger och tåspetsarna.
Jag höll det för mig själv. Ingen fick veta något av detta möte. Detta var något ohyggligt värde fullt jag fått. Jesus fortsatte möta mig, tala till mig i min ensamhet. Jag fick bönesvar, jag fick gå små ärenden åt Gud. Det var helt enkelt en förälskelsetid då det bara var jag och Jesus. Till sist var det ändå som om det var en eld inom mig, jag upplevde det Jeremia upplevde i jer 20:9.
Jag ville inte tala. Jag var född med gomspalt och talade mycket i näsan, blev retad i skolan. Som barn så frågade jag min mamma, får man en ny röst i himlen? Så illa tyckte jag om min egen röst. Men jag kunde inte vara tyst, så en kväll med ungdomsgänget så frågade jag en av ledarna om jag fick hålla i en andakt. Ingen annan ungdom hade gjort det förut, så det var som en liten chock för ledaren men hon sa ja.
Jag berättade om hur Gud är verklig för mina jämnåriga tonårsvänner. Under tiden jag talade upplevde jag ett sådant lugn och att det gick bra att tala, alla lyssnade och jag upplevde en kraft i min röst som jag aldrig tidigare upplevt. Och så har jag fortsatt att använda min röst och nu jobbar jag som präst.
Jag har fått uppleva hur Gud utväljer det som är svagt, det som inget är till att visa på Guds kraft. Titta på bibelns människor små bristfälliga var dom men de fick vara med och skriva historia, de fick vara med och påverka miljarders människors liv.
Jesus är en verklighet han vill komma in ditt liv!
Han vill använda dig så att du får göra skillnad för andra.
Så säg inte att du är för ung-Så säg inte att du är för dålig-Så säg inte att andra är bättre och mer lämpade än dig-Utan säg här är jag använd mig!
För det Gud säger till dig är ”var inte rädd jag är med dig”!
/Jonas Byström
Präst i Bönhuset Gottne och i Anundsjöområdet