Det finns en typisk svensk företeelse som kallas Jantelagen. Jantelagen kan i korthet sammanfattas i orden: ”Du ska inte tro att du är något”.
För ett par år sedan var jag på ett seminarium med John Steinberg, en känd profil inom pedagogik och psykologi som skrivit många böcker. Han berättade följande:
Varje år anordnas en tävling i Sverige där man utser ”årets antijante”. För att få priset som ”årets antijante” måste man på något sätt stå för det motsatta till Jantelagen. Detta år hade Steinberg utsetts till att nominera någon till tävlingen ”årets antijante”. Han funderade ett par dagar och sedan kom han på den briljanta idén: Vad kan vara mer ”antijante” än att nominera sig själv? Så det gjorde han och vann.
Vad har detta med kristenheten att göra? Jag tror det finns många i den kristna allmänheten som bär på visioner och idéer som skulle kunna utveckla den verksamhet som bedrivs (inte bedrivs) i våra bönhus och utanför. Vad är det som hindrar dessa personer från att föreslå sig själva? Kanske är det svensk ödmjukhet.
Hur många gånger har någon frågat om dina visioner? Förmodligen mycket sällan. Vi kristna måste bli bättre på att efterfråga detta. Under tiden vi övar på det: Låt inte människors oförmåga att se dina kvalitéer stå i vägen för vad Gud kan göra genom dig. Krossa Jantelagen genom att ibland föreslå dig själv!
/Anders Yngvesson