Predikan – verklig undervisning eller tidsfördriv?

När räckte du upp handen senast under en predikan för att ställa en fråga till pastorn/prästen? Finns det utrymme för frågor och kritiskt tänkande i kyrkan?

Eftersom jag går på lärarutbildningen i Umeå får jag många tankar kring undervisning. I utbildningen talar man varmt om grupparbeten, debatter, rollspel och andra former som kräver och leder till personligt engagemang. Katederundervisning är inte tillräckligt utan man försöker utmana oss att använda andra former av undervisning än att stå där framme och dela med sig av den rätta informationen. Denna form har visserligen sin plats i undervisningen men mer och mer har man gått över till individanpassad undervisning. Om man direkt överför dessa tankar på kristenheten så får man lätt bilden av att vi ligger flera decennier efter den samtida kunskaps- och inlärningssynen, eftersom den största delen av undervisningen sker från talarstolen. (Om nu gudstjänsterna kan jämställas med skolundervisning…)

Någon har i samband med undervisningen i kyrkan använt ordet bussmentalitet, eftersom alla sitter och tittar varandra i nacken. Uppmuntrar gudstjänstformerna (t.ex. bänkplaceringen) till verklig undervisning? Det vill säga undervisning som leder till fördjupade kunskaper med personligt engagemang.

Jag menar inte att det är fel att predika. Jag önskar bara att vi i kristenheten fortlöpande skulle våga ifrågasätta vad vi håller på med. Det känns som om vi ibland ”producerar” gudstjänster för att de ska vara på ett visst sätt hellre än att de ska tjäna ett visst syfte. Vi ska inte hela tiden kopiera det gamla bara för att det har funkat bra i alla tider. Vi ska skapa nya möjligheter för människor av idag att kunna andas Gud.

Anders Yngvesson
anders.yngvesson@minmail.net