Stilla veckan. Jesus rider in på en åsna i Jerusalem, folket jublar, makten sliter sitt hår, planer smids, Judas frestas av mammon och sen vet ni hur det går. Han tillät allt detta för vår skull. Denne Jesus. Men ta inte ut någonting i förskott, än är det inte påsk!
Tvåtusen år senare springer vi omkring i någonting som liknar motsatsen till stilla veckan. En timme ställdes fram, men tiden spolas fram fortare än så. Terminen går mot påsklov för att sedan räknas ner till sommarlov. Semestrarna planeras, dagarna har blivit ljusa och snön smälter bort i en rasande fart, för att sedan ge ett och annat bakslag. Dubbdäcken ska bytas mot de fräscha, gummiluktande sommardäcken som bara har väntat under hela vintern på att äntligen få komma ut och nötas. Fåglarna som tidigare gav sig ut söderut har åter börjat sjunga till den ljuvliga vårsolen. April har anlänt och vi inser att det faktiskt redan har gått en fjärdedel av 2019. Livet känns som allt annat än stilla. Jag kan känna igen mig i de där raderna som ofta spelas ur mina hörlurar; ”Kan inte någon sätta käppar i mitt hamsterhjul?”.
Den så vackra rabatten har stagnerat sedan den tidigare husägaren flyttade. Förra året blommade ogräset hyggligt så det är tur att det är trendigt med tistlar nu. Piassava-kvasten som flög all världens väg när grannen skottade snö med traktorn har nu återvänt från den ofrivilliga dvalan. Med solens värmande strålar inser jag att jag inte längre kommer ihåg sist jag putsade fönstren. Har vinterdäcken kommit på innan nationaldagen kan jag skatta mig lycklig.
För egen del behöver Jesus hjälpa mig att prioritera min tid rätt. Jag uppmanas ofta att bli stilla inför honom då tempot ofta är högt med många bollar i luften samtidigt. Betalar i kassan samtidigt som verkstaden förklarar vad som gör att bilen krånglar. Fixar tider och bokningar samtidigt som benen promenerar i rask takt mot nästa anhalt. Att bli stilla kan också innebära att låta saker och ting vara. Stanna upp. Titta på andra människor. Uppskatta de små sakerna. Som den gången hem från universitetet då jag funderade på vad det är för slags människor som väljer sittplats på nattåget ända ner till Skövde? Eller mötet med hundägaren och pudeln som gjorde konster. Det breda leendet hos expediten i affären. Då fylls mitt hjärta av kärlek till mina medmänniskor.
Det var väl ändå det som Jesus kände under Stilla veckan. Han kände kärlek till soldaten som fick sitt öra avhugget, kärlek till vännen som inte kunde stå för att han umgicks med Jesus. Han känner också en oändligt stor kärlek till oss bräckliga lerkärl, som gång på gång får vara med och sprida hans välsignelse på många olika platser, till våra medmänniskor. Denne Jesus.
Jag ber, Herre, att vi ska få stanna upp i våra liv.
Som du sa till din tjänare Jesaja: Se, jag gör allting nytt. Det spirar redan, märker ni det inte?
/Lotta Nordlöf